Dag 7. Min bästa vän

Min absolut allra bästa vän alla kategorier är Kolbrúnn. Han är alltid glad, tycker om mig precis jämt oavsett vad jag gör (ok...inte när det är avmaskning på gång eller man vill lyfta höger bakhov, sviter efter gipsning och omgipsning av just den hoven för 2 år sen då han ledsnade på att folk grejade med hans högra bakhov. Efter mycket tålamod från både mig och hovslagaren så är han mycket mindre rädd om den numera.) och hur jag ser ut och hur jag mår. Han litar på mig och jag på honom och i hans sällskap trivs jag alltid.
Han är den som vet flest hemlisar av alla :-) och det bästa är - han kan aldrig skvallra! Han har varit min bästis ända sen 1995. Kommer fortfarande ihåg första gången jag såg honom. Jag tyckte han var SÅ himla fin och hade så fina ögon. Borstade och pysslade jämt med honom fast jag hade en egen häst. Höll nog på minst lika mkt med honom som med min egen och folk tyckte säkert jag inte var riktigt klok. :-) Följde med som hästskötare på några tävlingar och har mååånga minnen därifrån. Vår långpromenad i Norge (NM) längs en mysig skogsväg i sällskap med 2 andra hästar också. När han så gärna ville rulla i sanden på SM i Orsa och jag till slut gav med mig och lät honom och han rullade och rullade och rullade medan jag höll i grimskaftet och försökte hänga med i svängarna :-) Sen blev det storbad efter det för man kan ju inte vara på SM och vara alldeles sandig i hela pälsen...
Promenader på andra tävlingar för att hans svullna framben (efter ansträngningen vid prestationerna) skulle bli bättre.

Många gånger fick jag fånga honom åt föregående ägaren i boxen/hagen när han inte ville bli infångad. Mig gillade han ju för jag ställde ju inga krav ;-) Jag bara borstade, pysslade, gosade och pratade med honom.

Sen den gången han skadade sig... och blev rädd för grimmor och händer. Veterinären dömde ut honom och sa att han förmodligen inte skulle bli bra igen. Trots det litade han på mig. Jag fick fånga honom i hagen. Inte med grimma, men han accepterade att jag höll honom under hakan och ledde honom så. Tillbringade mycket tid med att borsta och prata med honom och med tiden och massor av tålamod blev han helt bra igen.

Nu har han ÄNTLIGEN fått flytta hem och han verkar trivas också :-) Vår vänskap kommer att bestå så länge han lever för han stannar hos mig för alltid (och jag hoppas det är länge länge till...)

Om jag absolut måste välja en tvåbent bästa vän så blir det sambon. Han är ju den som känner mig absolut bäst just nu.