Obehagligt

Igår kom jag hem lagom till lunch, slängde av mig jeansen, bredde en macka och satte mig framför tv:n i vardagsrummet. Hann äta halva mackan innan det knackade ordentligt på ytterdörren.
F-N, typiskt när jag inte har några byxor på mig tänkte jag, skyndade mig till köket för att klä på byxorna. Tittade ut för att se vilken bil det var. Om det är postbilen eller någon jag känner öppnar jag gärna, men jag är inte jättesugen på att öppna när jag inte vet vad det är för någon där utanför.
Man är ju ganska ensam om det skulle vara någon med onda avsikter.
Ingen förutom i bästa fall några pensionärer skulle höra en om man så skulle skrika allt man kan...
Såg ingenting, ingen bil, ingen människa. Började tro att jag hört helt galet. Öppnade dörren och tittade ut. Ingen människa, ingen bil, snöskyffeln stod på sin plats så inte den heller som låtit.
Senare såg jag spåren i snön. Någon som genat över gräsmattan och som klampat in på altanen och fram till vardagsrumsfönstret. Någon med storlek 45...
Vem gör så??
Hade det varit någon av grannarna hade de väl inte gått och kikat in genom fönstret?! Det gör i alla fall inte jag när jag går och knackar på hos mina grannar. :-/

Praktiskt är det med en femåring i huset. Satt och skar kyckling igår och hade kladdiga händer när telefonen ringde. Som vanligt vet man ju att innan man tvättat av händerna och hunnit till telefonen så har det ju med all sannolikhet slutat ringa. Men så kom sonen som en räddande ängel. Kollade vem det var och svarade. Perfekt ju! Bästa hjälpredan!!