30 november 2013

Julklappar, hjälmar och allt och ingenting

När man var liten var julklappar en stor grej. Man önskade sig saker långt i förväg, längtade och hoppades att man skulle få några av sakerna på önskelistan. Överst stod det alltid häst och hund, men längre ner på listan stod saker som man fick (ibland) tillsammans med mer praktiska saker som grytor, kastruller och kläder.
Numera kan jag knappt komma på saker att önska mig. Visst vill jag ha saker, men de sakerna är sådana som jag själv inte har råd med så det är inga saker lämpliga att önska sig av någon annan direkt. I övrigt är jag nöjd. Jag vill umgås med Emil och vara hemma en massa. Det är vad jag önskar mig mest av allt. Ett tecken på att man äntligen blivit vuxen?
När jag var liten och önskade mig en massa så förvånades jag över föräldrar och morföräldrar som inte önskade sig någonting utan tyckte att det viktiga med julen var att äta gott och att umgås med de man tycker om. Nu är jag där själv...
Fast det är klart att man blir glad av en julklapp, men det är inte så viktigt längre. Jag uppskattar andra saker nu. Som en god middag, mysa i soffan på kvällen med en godisskål och en film på tv, få sitta ifred en stund och läsa en bra bok, rida ut i skogen och njuta av naturen och tystnaden.

Apropå det här med hjälmar. Alla som tror att de är så duktiga att de kan rida utan hjälm... Är inte det rätt korkat? Även en riktigt duktig ryttare kan ju ramla av. Hästen kan ju t.ex. gå omkull. Inte så stor risk kanske, men om olyckan är framme så kan ju vad som helst hända. Har de inget vettigt innanför pannbenet att skydda, eller vad? Varför ska man rida utan hjälm? Är man så himla rädd om frisyren kanske man inte ska rida alls?! Jag rider i alla fall aldrig utan hjälm. Att jag hoppade upp på Kolan förra söndagen utan att ha knäppt hjälmen är ju en annan story... men det var en miss och på hemvägen. Hade stannat och pratat med grannen och tänkte gå hem därifrån. Gick en bit, ångrade mig och hoppade upp för att skritta sista biten hem. Kom då inte ihåg att jag knäppt upp hakremmen. Vilket inte gjorde så mycket för K blev tokhet och ville springa så jag hoppade av igen istället för att bli osams med honom. Det är ju vinter och det var hemväg... min turbohäst har vaknat igen. ;-)

När jag går från stallet om kvällarna och det är stjärnklart tänker jag ofta på alla gånger jag stått och tittat på stjärnhimlen med pappa som liten. Han pekade ut olika stjärnbilder och ibland var vi iväg ut på landet för att titta på kometer. Jag kommer inte ihåg ens hälften av alla stjärnbilder längre...
Måste lära mig igen så att jag kan visa Emil när han blir lite större!

Vi har fått en dagisplats nu. Känns väl sådär. Skulle helst vara hemma med honom länge länge och kanske låta honom gå på dagis 15 timmar i veckan. agar känns så mycket, men man måste ju jobba... Vi fick inte plats där vi ville heller. Så snart han är inskolad ska vi ställa oss i kö på nytt. Någon gång ska vi väl kunna få plats nära hemmet! Gillar inte riktigt konceptet med dagis heller, skulle ha föredragit dagmamma. Fast det beror ju mest på vilken person det är. Hoppas nu att det är riktigt bra personal på dagiset. Åtminstone någon som jobbar där. Hoppas att Emil gillar dem!
Tror att det kommer att gå bättre för Emil att gå på dagis än det kommer göra för mig att lämna honom där... Det tar emot!! Men kul för honom att få lite lekkamrater.

Inga kommentarer: