Tacksamhet

Varje ridtur jag tar på min gamla trotjänare känner jag en otrolig tacksamhet att han fortfarande går att rida. Han blir 29 nästa år. Vi rider såklart på hans villkor och det är ofta mycket lugnare än han själv skulle vilja. Viljan är det inget fel på minsann :-)
Det enda som är tråkigt är att jag inte hinner rida honom så ofta som jag skulle önska. Tiden rinner ifrån oss och en dag kommer han inte finnas längre.


Man tar dem bara för givet. Att de alltid ska finnas där. Igår blev vi påminda om hur fort det kan ändras. Båda hästarna fick varsin låååååång kram vid kvällsfodringen. De undrade nog lite vad jag höll på med, men lät mig hållas. Kolan ledsnade till slut och lösgjorde sig från mina armar och flyttade sig lite. Han gillar ju inte riktigt att kramas, bara när han själv är på humör för lite gos.
Brellir tyckte det var mysigt. Allt som innebär att man rör vid honom eller är med honom är mysigt. Han är precis som vår katt...


Idag ska de allra sista julklapparna inhandlas. Jag HATAR att handla julklappar i december. Nästa år ska jag ha handlat klart allt i november. Det gjorde jag förra året och det var SÅ skönt att slippa trängas med folk i julhandeln. Idag ska jag försöka ta mig ner i myllret efter jobbet och försöka hitta en parkeringsplats och sen köa till jag kräks (dock utan en 4-åring som ligger på golvet och skriker).