Jo, jag lever...

Nu är jag tillbaka i verkligheten (jobbet) igen.
Har haft ett års mammaledighet och njutit för fullt av det (plus att jag har hunnit måla, måla, måla och renovera fönster och mååålat ännu mer).

Det som är mest trist med att jobba är ju att Emil sover så länge om morgnarna ( ca 9 )  att jag hinner ju aldrig se honom förrän på kvällarna. Vill inte missa en massa, men samtidigt är det lite roligt att vara tillbaka på jobbet. Inte så att jag skulle välja att jobba om vi hade tillräckligt med pengar, men nu är det ju inget alternativ för oss.
Har så många planer och så mycket jag vill hinna med. Men det får bli när det finns tid över.

Vi har firat ettårskalas alldeles innan jag började jobba igen. Liten har blivit stor.
Han känns inte riktigt som en bebis längre...

*slut på fikarasten* Det går fort när man har roligt!